Det akademiska språket

Språket i en akademisk text kan variera väldigt mycket, men följer ändå några generella riktlinjer. Några av dem presenteras här tillsammans med belysande exempel.

Sakprosa

Viktigt för allt skrivande är en viss genremedvetenhet. Olika texter har olika syfte och därmed också olika språkdräkt. Kännetecknande för akademiska texter är att de skrivs på sakprosa. Sakprosa syftar till att informera om sakförhållande, presentera kända fakta och, kanske framför allt när det gäller akademiska texter, ny kunskap som tagits fram i enlighet med de krav som vetenskapen ställer, både på form och uttryck.

Sakprosa kan beskrivas som opersonlig. Att skriva opersonligt innebär inte att alla akademiska texter ska vara torra och byråkratiska. Däremot innebär det, i likhet med det formella språket, att du som skriver ska synas så lite som möjligt i texten. Du ska inte till varje pris undvika att skriva “jag”, men så långt det är möjligt ska du hålla din egen röst utanför. Det vanligaste sättet att undvika en alltför jag-tung text är att använda passivkonstruktioner.

Jag valde att göra min undersökning på en högstadieskola. Jag kontaktade en lärare via mail som jag sedan fick göra mina observationer hos. Jag observerade klassen i 60 minuter.

Kommentar: I exemplet ovan är bruket av jag inte helt oproblematiskt, eftersom det handlar om valet av metod, men texten kan uppfattas som alltför personlig och jag-centrerad. Ett bättre alternativ är att formulera om med hjälp passiv-konstruktioner:

Undersökningen gjordes på en högstadieskola. En lärare kontaktades via mail och observationen utfördes sedan i dennes klass. Observationen omfattade 60 minuter.

Sakprosa brukar också beskrivas som formell. Att använda ett formellt språk kan dels innebära att skriva opersonligt (se ovan), dels att inte bli för talspråklig eller vardaglig i sitt språkbruk. Men vad är talspråk egentligen?

Talspråkliga varianter och stavningsformer

Vissa ord har varianter som kan uppfattas som talspråkliga. Skriv till exempel arbeta hellre än jobba, pojke/flicka hellre än kille/tjej och titta (på)/kontrollera hellre än kolla (på). Undvik också talspråksformer som medans, sen (sedan), nån (någon) och våran/vårat (vår/vårt).

Förstärkningar och värderingar

Ett led i att göra en text formell, saklig och opersonlig är att undvika onödiga förstärkningar. Oftast räcker det med att skriva att något är viktigt eller vanligt istället för mycket viktigt eller väldigt vanligt. Personliga värderingar hör inte heller hemma i en akademisk text, såvida de inte uttryckligen efterfrågas. Ibland kan de få synas, om de motiveras mot bakgrund av tidigare forskning. Notera skillnaden mellan följande formuleringar:

Författare X anser att … och det tycker jag är korrekt.

Författare X hävdar att …, vilket är en rimlig ståndpunkt eftersom …

I det första exemplet talar jag om att jag håller med X, men jag redovisar inga belägg. I det andra exemplet visar jag med lite mer försiktighet att jag håller med, och jag talar om varför.

Koncentration och precision

Akademiska texter kanske inte direkt kännetecknas av att vara kortfattade. Men texter som skrivs på sakprosa ska hållas så korta och koncisa som möjligt. Det innebär att de ska vara rakt på sak och inte använda fler ord än vad som behövs för att det viktiga ska framgå. Att tänka på textens koncentration tvingar dig också att fokusera på ditt syfte och att du ständigt frågar dig om det du skriver är relevant. Det spelar ingen roll hur intressant du tycker det är; svarar det inte mot ditt syfte med texten har det inte där att göra.

Lika viktigt som att skriva koncentrerat är att skriva med precision – att skriva med precision brukar dessutom leda till ett mer koncenterat språk. Precision i akademisk text innebär flera olika saker. Det kan innebära att du undviker vaga och osäkra uttryck, eller att du använder innehållstunga ord. Vi tittar på ett kort exempel:

Om vi ser på sättet att arbeta i klassrummet så har det ändrat på sig genom tiderna. Nu för tiden är det väldigt vanligt att man arbetar självständigt och att man skriver rapporter, och som lärare kan man gå runt och hjälpa till.

Kommentar: Denna korta text inleds med en vag och otydlig formulering (Om vi ser på …). Denna typen av transportsträckor i texten bör undvikas eftersom de inte tillför något. Vidare kan texten koncentreras ytterligare om vi istället för frasen sättet att arbeta skriver det mer innehållstunga arbetssättet. Nästa mening innehåller en onödig förstärkning (väldigt vanligt) och dessutom ett överdrivet bruk av pronomenet man. Efter en bearbetning kan texten istället se ut såhär:

Arbetssättet i klassrummet har förändrats genom tiderna. Numera är det vanligt att eleverna arbetar självständigt och skriver rapporter, medan läraren går runt och hjälper dem.

Fler exempel på innehållstunga ord

stadieövergång (övergång mellan stadier)
tankemönster (mönster för tankar)
universitetslärare (lärare på universitet)
åldersskillnad (skillnad i ålder)
inlärningsstrategier (strategier för inlärning)

Formuleringar som innehåller pronomenet man uppfattas ofta som vaga:

Som lärare måste man uppmuntra sina elever när man arbetar i klassrummet så att man vågar delta i samtalet.

Kommentar: Här blir det svårt att veta vem man är? Texten blir tydligare och precisare om du kan skriva ut vem som åsyftas:

Läraren måste uppmuntra eleverna vid arbetet i klassrummet så att de vågar delta i samtalet.

Att skriva med precision innebär också att du är konsekvent i ditt bruk av viktiga ord och begrepp. Har du till exempel gjort en intervjustudie bör du bestämma dig för om du vill kalla dina intervjupersoner för respondenter eller informanter och hålla fast vid det du väljer för att inte skapa förvirring. Vissa ämnesspecifika begrepp kanske du måste definiera. Andra gånger kanske du måste tala om vilken betydelse du lägger i ett ord, i de fall det kan tolkas på olika sätt.

Tempus

Många studenter tycker att det är svårt att veta vilket tempus, alltså vilken tidsform, de ska använda när de skriver. Ska hela texten skrivas i presens (nutid)? I preteritum (dåtid)? Eller ska man ibland använda presens och ibland preteritum? Hur vet man då när man har gjort rätt?

Tyvärr finns det inget enkelt svar på vilket tempus som är rätt att använda i varje enskilt fall, utan svaret varierar mellan såväl ämnesområden som mellan enskilda lärare. Det är också beroende av de innehållsliga sammanhangen.  

Trots detta vill vi ge dig ett par tips på vägen som kan underlätta ditt val av tempus. Tänk dock på att inte följa dessa tips blint. Du kommer stöta på många tillfällen då du själv behöver välja vilket tempus du ska använda. Du kommer också behöva variera tempus mellan olika delar av uppsatsen.

I din inledning kanske du blickar tillbaka till någon historisk trend, för att sedan sätta den i relation till trender i nutiden. I analysen och diskussionen skriver du troligen det mesta i presens, men kan behöva lyfta fram sådant som skett i dåtid. Ibland kommer du till och med behöva använda olika tempus i en och samma mening.

Det du ska tänka på är att försöka vara så konsekvent som möjligt i ditt val av tempus. Med det menas inte att du ska välja ett och samma tempus i hela uppsatsen, utan att du ska använda tempus på ett likartat sätt genom hela uppsatsen.

Presens

Presens används vanligtvis när du skriver om din egen eller om andras texter. Detta då texten, för den som läser den, kan sägas befinna sig i ett evigt ”nu”. Presens används också när du skriver till läsaren, exempelvis när du analyserar eller argumenterar för något.

Exempel:

”Syftet är” – Den som läser texten är intresserad vad syftet med texten är, inte vad syftet var. Av den anledningen rekommenderar vi att du formulerar ditt syfte i presens.

”I detta kapitel beskrivs” – Metatext, alltså text om texten, skrivs oftast i presens.  Det kan också skrivas i futurum: ”I detta kapitel kommer XXX beskrivas”.

”Forsberg (2016) menar” eller ”Khaldun (1947) hävdar” – När du anger referenser i texten gör du det alltid i presens, vare sig personen som du refererar till lever eller är död. Detta då det är det skrivna citatet du refererar till och inte den faktiska personen. Det enda undantaget till detta är om det är just den faktiska personen eller tidpunkten som är av intresse, som t.ex. här: ”Redan 1947 hävdade Khaldun…”.

”Resultaten visar” – Resultaten är visserligen framtagna i dåtid, men då de inte förändras över tid befinner de sig i samma eviga ”nu” som texten.

”Detta är en förenkling” eller ”Jag håller med Kincaid” – När du diskuterar något gör du det i textens ”nu”, riktat till läsaren.

Preteritum

Preteritum används när du beskriver sådant du gjort eller registrerat under din studie, samt när du beskriver ett historiskt skeende.

Exempel:

”Proverna analyserades” eller ”Enkäterna skickades” – Du vill beskriva för läsaren vad du gjort.

”Gustav Vasa färdades” – Historisk faktabeskrivning.

”Patienten andades tungt” – Beskrivning av en specifik händelse med anknytning till studien.

”I intervjun berättade respondent 1 att” – Beskrivning av en specifik utsaga med anknytning till studien.

Avslutande ord

Tänk på att inte följ dessa råd blint. Det viktigaste att reflektera över när du väljer tempus är relationen mellan det skrivna och den verklighet du beskriver. Är du osäker på vad du ska välja – fundera på om det du skriver befinner sig i textens presens eller om det är en beskrivning av något som skett vid ett tidigare tillfälle.

  • Beskriver du en specifik händelse i förfluten tid? Då är det lämpligt att använda preteritum.
  • Diskuterar du idéer eller analyserar du ett material? Då gör du det i textens presens.
  • Hänvisar du till andra texter? Då är det också presens som gäller.
  • Blickar du framåt? Då kan du skriva i tempusformen futurum.