Skapa sammanhang

Det finns många sätt att skapa sammanhang  – en röd tråd – i en text. I en uppsats är det viktigt att grundstrukturen är rätt, att de olika delarna finns på rätt plats och att det finns ett logiskt samband mellan inledning, syfte, metod och resultat. Men struktur och sammanhang finns på många olika nivåer i en text. En uppsats delas upp i kapitel, som i sin tur kan delas upp med hjälp av underrubriker. Varje avsnitt delas upp i stycken och inom varje stycke finns meningar som länkas samman till en helhet.

På den här sidan ger vi dig tips på hur du skapar en sammanhängande text. Övergripande information om uppsatsens olika delar hittar du här.

Samliga textexempel är, med tillstånd av författaren, hämtade från: Ask, Sofia (2007). Vägar till ett akademiskt skriftspråk. Växjö: Växjö University Press.

I enstaka fall har referenser utelämnats.

Textbindning

Textbindning är ett annat ord för att beskriva sambanden i en text, hur du binder ihop texten helt enkelt. Det vanligaste är att använda någon form av sambandsmarkör (eller sammanhangssignal). Sambandsmarkörer är ord eller fraser som på något sätt signalerar att olika delar i din text hänger ihop. Denna typen av textbindning brukar kallas konnektivbindning. Den enklaste formen av konnektivbindning är förmodligen att binda ihop två meningar med ett och för att visa att någonting hör ihop. Konnektivbindning är alltså i grund och botten ganska okomplicerat men kan nästan varieras i det oändliga. Här kommer några exempel på konnektivbindningar.

Ord som signalerar tillägg:

(och, också, dessutom, även, etc.)

Skrivna texter är centrala i ett modernt samhälle, och många vardagliga verksamheter är omöjliga utan bruk av skrift.

Det finns också anledning att rikta blickarna mot landets lärarutbildningar och understryka vikten av den nya lärarutbildningens forskningsanknytning.

Ord som signalerar orsak och verkan (kausalt samband):

(eftersom, alltså, därför, således, etc.)

För nybörjarstudenter har färdigheter i akademiskt skrivande troligtvis ett instrumentellt värde, eftersom det akademiska skriftspråket är direkt kopplat till studieframgång.

Ord som signalerar motsättning eller jämförelse:

(däremot, men, ändå, i stället, etc.)

En text är aldrig helt opersonlig eftersom den skrivs av människor, för människor. Däremot är graden av acceptabel personlig närvaro varierande inom olika universitetsämnens akademiska texter.

Å ena sidan är det rimligt att kräva någon form av akademisk skriftspråkskompetens hos studenterna […]. Å andra sidan kanske ökad mänsklig mångfald måste inbegripa en större acceptans för mänskliga och språkliga varieteter.

Ord som utvecklar eller preciserar:

(till exempel, det vill säga, bland annat, i synnerhet, etc.)

Vår kunskap är beroende av fysiska redskap som utvecklats inom vår kultur, t.ex. artefakter som penna och papper, och av intellektuella redskap som exempelvis det matematiska språket.

Skrivforskning om hur studenter på olika nivåer i utbildningssystemen förhåller sig till de normsystem de söker inträde i är ett växande fält, särskilt inom det anglosaxiska området.

Exempel på sambandsmarkörer

Titta på en film från Lunds universitet om användning av sambandsord:

Förutom konnektivbindning kan du använda dig av tematisk bindning. Det innebär att du för över känd information från slutet av en mening till början av nästa. Detta bruk kallas också tema och rema.

Exempel på tematisk bindning:

Kunskaper om hur och varför man skriver akademiska texter ligger inbäddad i en akademisk praxisgemenskap, en gemenskap där studenterna kan sägas vara perifera deltagare. En praxisgemenskap kännetecknas av …

Ett viktigt begrepp i resonemangen om akademiskt skrivande är ’literacy’. I termen literacy ligger flera sätt att förstå människans språkande i förhållande till social kontext.

Ett snarlikt sätt att binda ihop text är genom referensbindning. Det kan åstadkommas genom att upprepa nyckelord (eller dess synonymer) för att påminna läsaren om vad textavsnittet handlar om och för att föra resonemanget framåt.

Exempel på referensbindning

Hur studenter inom olika universitetsämnen lär sig en ämnesspecifik genre eller ett specifikt fackspråk utreds även av Blåsjö (2004). Hon visar i sin avhandling vilka språkliga redskap som utvecklas inom universitetsämnena historia och nationalekonomi och hur olika kunskapsbyggande miljöer med varierande social kontext använder språk på olika sätt.

’Akademiskt skrivande’ är ett begrepp som ofta används tämligen oproblematiserat, som om det råder konsensus om vad det egentligen innehåller. Ibland kan akademiskt skrivande, i sin vidaste betydelse, innefatta allt skrivande med utbildningssyfte inom (högre) utbildning. Men det kan också användas mer specifikt om det skrivande forskare ägnar sig åt när de skriver för att publicera kunskap och nya rön för kollegor.

Mer om sammanhang

Ytterligare några saker är bra att tänka på för att skapa logik och sammanhang i texter du skriver. Vid uppräkningar av olika slag är det viktigt att du är konsekvent och inte avviker från formen.

För det första är den gängse formfastheten hos akademiska texter en slags garanti för att texten ska passa in i ett av den akademiska läsaren förväntat mönster, och kunna läsas och förstås på så få sätt som möjligt och på så sätt göra framställningen effektiv och forskningen trovärdig. För det andra blir dessa texter i hög grad beroende av mottagarens välvilja och acceptans.

Vissa konstruktioner, så kallade textbindningspar, har en förutbestämd form som alltid ska följas. Till exempel:

ju …, desto …
dels …, dels …
såväl …, som …
både … och …

Det finns anledning att undersöka vilka idiolektala drag studenttexter uppvisar: dels för att öka kunskaperna om hur individers sociala bakgrund kan visa sig i text, dels för att utveckla undervisningsmodeller som klarar av att möta skrivandet hos olika individer med olika sociokulturell bakgrund och idiolekter.

Enligt strävansmålen är det centralt att eleven ”utvecklar den egna läskunnigheten så att förmågan att tolka, kritiskt granska och analysera olika slag av texter,
såväl skrift- som bildbaserade, svarar mot de krav som ställs i ett komplicerat och informationsrikt samhälle” (Skolverket 2000a).

 

Styckeindelning

Att dela in en text i stycken är kanske det viktigaste sättet att skapa ordning i en text. En text som helt saknar styckeindelning blir kompakt och svårläst. Det går helt enkelt inte att se vilken information som är viktig och vad som hör ihop med vad. En text med väl avvägd styckeindelning blir dessutom trevligare att vila blicken på, vare sig du använder indrag eller blankrad för att markera nytt stycke.

Styckeindelning handlar alltså om att sortera innehållet i texten. Om en mening kan sägas motsvara en tanke kan man säga att stycket motsvarar en tankegång. Huvudtanken uttrycks vanligtvis i en kärnmening och resten av stycket utvecklar och förklarar huvudtanken. När en ny huvudtanke introduceras påbörjas alltså ett nytt stycke.

Styckets uppbyggnad

Vår kunskap är beroende av fysiska redskap som utvecklats inom vår kultur, t.ex. artefakter som penna och papper, och av intellektuella redskap som exempelvis det matematiska språket. Detta kan utvecklas till frågor om makt och auktoritet: rätt kulturella redskap kan ge makt genom kunskap om rätt sätt att tala och  skriva, rätt genrenormer och rätt referensramar enligt den aktuella diskursens normer. Att inte ge en individ tillgång till ett redskap är också maktutövning, likaså att påtvinga henne ett redskap hon inte vill ha eller ser nyttan av.

Kommentar: Första meningen (kärnmeningen) anger styckets tema, som sedan utvecklas i stycket. Färgmarkeringarna visar olika former av bindningar i texten.

Tänk på att på något sätt länka dina stycken till varandra. Varje stycke bör alltså på något sätt anknyta till någonting som tas upp i föregående stycke. Det kan handla om att utgå från samma huvudtanke men behandla den ur en annan aspekt. Det kan också handla om att du vidareutvecklar ny information som tas upp i stycket innan, en form av tema och rema alltså, fast på styckenivå.

Bindning mellan stycken

[1] En kritisk-analytisk kompetens kan innebära att skribenten positionerar sig kunskapsmässigt gentemot teorier, inriktningar eller ett ämnesinnehåll. […]

[2]I en akademisk kontext är skribentens positionering i förhållande det ämne texten behandlar både förväntad och självklar. […]

[3] Men positionering kan alltså också innebära att skribenten startar en identitetsprocess i sitt skrivande. […]

Metatext

Metatext är nära besläktat med textbindning och kan förklaras som ”text om texten”. Det är i metatexter som du som skriver talar om för läsaren hur texten ska läsas och förstås. Den vanligaste formen av metatext är korta beskrivningar av vad ett kapitel eller avsnitt ska handla om:

Det material som avhandlingen grundar sig på består dels av kvalitativa forskningsintervjuer med lärarstudenter i olika skeden av sin lärarutbildning, dels av analys av texter skrivna av samma studenter. I det här kapitlet redogörs för metod för datainsamlingen samt för bearbetning och analys av det empiriska  materialet.

Metatext kan också skrivas i form av ett antal frågor som din text ämnar besvara:

I vilken utsträckning kan X och Y nyansera bilden av de svenska universiteten? Vilka
politiska beslut har medfört påtagliga förändringar? Kan högre antagningskrav lösa
problemet? Detta kapitel syftar till att besvara dessa frågor.

En bra samling med exempel på metatexter hittar du i Frasbanken (KI).

 

Rubriker

Ett annat sätt att tala om för läsaren vad texten innehåller och hur den är uppbyggd är att använda rubriker och underrubriker. Att sätta rubriker i en text är kanske något som faller sig naturligt. Skriver du en uppsats förväntas du förmodligen ha en inledning, en metodgenomgång, en resultatredovisning och någon form av analys eller diskussion. Rubrikerna talar om var uppsatsens olika delar börjar och i viss mån vad de innehåller.

Rubriker kan också användas för att sortera och strukturera innehåll på lägre nivåer. Ett bakgrundsavsnitt kanske innehåller både definitioner av begrepp, en historisk bakgrundsbeskrivning och tidigare forskning. Här kan underrubriker hjälpa till att hålla isär de olika avsnitten. Därtill kan ett omfattande resultatavsnitt tjäna på att delas upp tematiskt, med hjälp av beskrivande underrubriker.

2.3 Akademisk skriftspråkskompetens i praktiken

2.3.1 Kritisk-analytisk kompetens

2.3.2 Akademiska textkonventioner

2.3.3 Stil i akademiska texter